Att se på dig själv med helt nya ögon!

Utanför ett tidigare boende så passerade jag dagligen en magnifik ek, en mäktig, fullvuxen ek som sträckte ut sina grenar och sitt lövverk med både självklarhet, pondus och skönhet.

Det förbryllar mig att ett litet ekollon innehåller källan och intelligensen som ger sådan spräng- och livskraft och som sen mynnar ut i ett majestätiskt träd. Hur går detta till, hur kan något så litet och ofullständigt växa ut till en sådan fullkomlighet? Livet rymmer ett sådant djup, en ogreppbar och bakomliggande intelligens rör sig bortom ord och naturligtvis enskilda individers förmåga att förstå. Hur fångar och mäter man det oändliga, det osynliga och det samverkande system som hela livsprocessen utgör?

Jag börjar tänka på oss mänskliga varelser och tanken som började med ekens väg från frö till fullkomlighet tar samma luftsprång denna gång. Vad gör att vi ofta har lättare att se fullkomligheten i den vackra eken, den vackert målade himlen eller den imponerande utsikten uppe från en bergstopp? Vad hindrar oss från att se det vackra i varje mänskligt uttryck?

Är det så att den unikt mänskliga friheten att kunna välja och att agera friare i förhållande till inbyggda instinkter gör att vi uppfattar oss människor som mindre fullkomliga, att vi sällan lever upp till vår potentiella storhet? Kanske är det så att vi inser att vi gör mindre fullkomliga val och att det hindrar oss från att uppleva all vår storhet och skönhet?

Varje människa är en symbios av 23 genetiska gåvor från sin mor, 23 från sin far. Dessa gåvor, kromosomer, bär på de genetiska arv som tar oss från resan mellan frö till fullvuxen, från fullvuxen till upplösning. Dessa gener gör dig till något fullkomligt unikt; ingen har sedan tidernas begynnelse burit på just den sammansättning arvsmassa som du utgör.

Arvsmassan ger oss tillsammans med miljö och omgivning de yttre ramarna för att ge vår inneboende mänsklighet fullt uttryck. Olikt andra varelser bär du sen på den inre friheten, valfriheten, att omvandla himmel till helvete, helvete till himmel, att förbanna eller acceptera, att resignera eller kämpa.

Vad du gör med det fullkomliga uttryck du själv utgör är inget annat än livets uppmaning om att du betraktar dig som lika värdig benämningen “perfekt” eller “majestätisk” eller “magisk” som den vackraste av föremål ute i naturen.

En viktig aspekt av din egen uppfattning om dig själv symboliseras av ordet “självaktning”. Du är inte bara en presterande varelse och kan inte bara bedömas utifrån görande och prestationer – och som ofta jämförs med andras. Att ha självförtroende är att koppla uppfattningen om ditt eget jag till vad du klarar av i vissa sammanhang. Du kan ha självförtroendet som kock, föreläsare, lärare, att leda grupper, eller vad det nu kan vara.

Den kan inte utgöra den fulla grunden för självuppfattningen, för du är så mycket, mycket mer än vad du presterar. Läkaren kan göra saker som du inte kan göra, fotbollsproffset kan göra saker som du inte kan göra och skådespelaren likaså. Men du kan sätta ihop långa listor på saker som du kan göra och som de kanske inte kan. Självförtroende eller brist därpå är en farlig kvicksand när det gäller att finna ro och inre trygghet längst inne i sig själv.

Självförtroendet behöver kompletteras med självacceptens för att balansera upp det självförtroende vi upplever att vi har eller inte har. Självacceptens är att kunna utgå från en referensram om att även om du är ett uttryck för en livsform som är lika perfekt och vacker som en storståtlig ek, så kan du i din mänskliga frihet göra val som du är mer eller mindre nöjd med. Du kan lära mig att acceptera dina egna ”skuggsidor”, upplevda svagheter eller tillkortakommanden eller rent av några av de spelkort livet delat ut till dig.

Hade eken mänskliga förmågor så är det svårt att se den beklaga sig över att en av grenarna är mindre iögonfallande än de andra, eller att det finns andra ekar som är högre eller har kraftigare stam. Den är den ek den är, no more, no less.

Självaktningen är något mer än självförtroende och självacceptens. Självaktningen kommer sig av att faktiskt kunna se dig själv som en del av livets oförklarliga magi. Att kanske utgå från tanken att “jag är resultatet av något som det fanns en chans på hundra miljarder att det skulle ske”. Du fick möjligheten och du lyckades där en enorm mängd medtävlare inte lyckades.

Livet gav dig chansen, livet gav dig möjligheten att vara en viktig del i dess längtan efter sig självt. Kan inte detta leda till en förundran över livet som sådant och dig själv som en lika magisk beståndsdel av det som vilken annan livsform eller livsuttryck som du kan förundras över? Att känna aktning över alla de unika förmågor, talanger, preferenser som just du utgör?

Jag tror att en bra balans mellan självaktning, självacceptens och självförtroende kan ge den inre trygghet som gör att du kan vara mer av dig själv oftare. När du har den balansen finns inte behovet av att jämföra sig med andra eller vilja vara något annat än den man är. Brister det i balansen infinner sig skrytet, viljan till dominans eller kontroll. Du är bra som du är, punkt slut … och för mig ett lika vackert uttryck som den grannaste, den mest storståtliga av skogens alla ekar.

Med värme,

NLP/NeuroSemantics Trainer & Meta-Coach

www.resurscoachen.se

Författare till boken “Ditt bästa jag – oftare” och ”Meningsfulla prestationer i grupp – 10 träningsbara ledarfärdigheter