Jag utbildar människor i Neuro Lingvistisk Programmering, NLP … en kognitiv beteendevetenskap som väcker både intresse och motstånd. Själva namnet är ju en dribblingsmanöver i världsklass, och det där med “programmering” kan väl inte vara annat än manipulativt och närmast frammana sektvarning?
Ord och språk är ju en intressant företeelse i sig. Hur blöt blir du av ordet “vatten” … med en extra tankeansträning så inser du och jag att orden inte är händelserna de beskriver. Orden kan aldrig rymma den mångfald av sinnesupplevelser som är dess utgångspunkt.
NLP förmedlar modeller kring framgångsrikt beteende och som har sin grund i modellens omedvetna kompetens. På NLP-utbildningar lär vi oss använda tekniker som kännetecknar t.ex. mästerliga kommunikatörer; att matcha kroppsspråk och andningsrytm, ordval, röstvolym, värderingar etc., vi lär oss kalibrera förändringar i personens förändrade sinnestillstånd, vi “avläser” ögonrörelser och använder ord som motsvarar det föredragna sinnessystemet hos den vi pratar med.
Allt detta är bra, och det är inget konstigt eftersom det är uttryck för vad som naturligt ändå sker i en kommunikationsslinga mellan sändare och mottagare.
Problemet uppstår om vi tror att vi kan ersätta hjärta och själ med tekniker, att teknikerna kan ersätta det genuina intresset och värmen som följer på att verkligen tycka om andra människor. Människor som når fram till andra har en förmåga att bry sig, de har en vilja att bygga en bro mellan sitt eget och en annans hjärta.
Jag har haft förmånen att få åka runt i vårt avlånga land och hålla utbildningar, och då ingår en del taxiresor till och från flygplatser och konferensanläggningar. Under en av mina “utflykter” hade jag förmånen att få tillbringa nästan en halvtimme med en taxichaufför som ursprungligen var från Marocko. Jag hoppade in i hans taxi och var lite mer stressad än vad som var trevligt för både mig och honom, inte speciellt sugen på att sitta och prata utan ville snabbt komma till stället där jag skulle utbilda.
Inte var han speciellt skicklig i att matcha; han använde definitivt inte sig av mina ord, inte matchade han mitt tempo, min röst och hade vi varit i en kurslokal så hade jag kommenterat detta, men, detta var ju i verkliga livet och här blev jag fullkomligt avväpnad av hans skratt, hans ganska personliga frågor, hans entusiasm. Den potentiellt trista taxiresan blev istället en enda lång skrattbubbla, en resa och utforskande av några av våra livserfarenheter som gav mig nya tankar och insikter från bägge håll. När vi skulle skiljas åt, efter att ha betalat så tackade vi varandra genuint för ett härligt samtal!
Utbildningen jag höll den dagen blev ovanligt lyckad, förmodligen för att taxichauffören Muhammad hade bidragit till att rama in dagen åt mig på ett alldeles speciellt sätt. Hans bestämda uppfattning om att marockaner var världens mest observanta folkslag får mig fortfarande att skratta gott, han hävdade utan omsvepningar att hans pappa var som Sherlock Holmes …
Vad vill jag då säga med detta? Att i mötet med andra människor är äkthet, intention och närvaro så oerhört mycket viktigare än allehanda kommunikationstekniker och att vi ska försöka undvika att bli likt slipade bilhandlare i mötet med andra människor.
Låt hjärtat vara me’!